[060905]

Etnisk rensning och ohämmad kapitalism i Katrinas fotspår.

Just nu pågår återuppbyggnaden av New Orleans, en stad i ruiner. Orkanen
Katrina tog över 1800 människoliv, främst afroamerikansk arbetarklass och
lägre medelklass som inte hade råd att fly. Dagarna före orkanen sågs den
välmående vita överklassen och övre medelklassen sittandes en och en i sina
stadsjeepar i långa karavanliknande bilköer för att hinna undan förödelsen,
vissa lastade sina bilar fulla med sina dyrbaraste ägodelar medans en stor
del av den svarta befolkningen lämnades åt sitt öde vid vägkanterna. Ett par
hedervärda men otillräckliga initiativ togs utifrån, då man organiserade
busslaster som i skytteltrafik försökte tömma staden på dess medborgare,
även de som saknade möjlighet att betala för sig. Det var i dåläget en
räddningsoperation, men trots det så gjorde de amerikanska myndigheterna
ingenting för att evakuera befolkningen i de delar som befarades drabbas
värst, så gott som samtliga försök att tömma staden på människor gjordes på
ideell basis av privatpersoner som insåg allvaret i situationen.
Busschaufförer från närliggande stater avvek från sina turer för att åka
till New Orleans och hjälpa till och solidariteten var närmast obegränsad
från folket sida, allt medan den amerikanska staten var upptagna med
anfallskrig och egentligen struntade i vad som hände med den fattiga
befolkningen i New Orleans.

När Katrina nådde fastlandet var det fortfarande tusentals människor kvar i
staden, många av dem dog i orkanen, många avled först ett par dagar senare,
fångade på sina hustak i väntan på en räddningsoperation som aldrig kom och
några sköts till döds av polis då de efter dagar av total matbrist äntligen
lyckades ta sig in i de översvämmade storvaruhusen och förse sig med lite
basvaror som ris, pasta och rent vatten att dricka. Dessa kallades
”looters”, plundrare, och bilder på svarta människor som bröt sig in i
affärer kablades ut i amerikansk tv. Den republikanska tv-kanalen FOX
varvade bilder på ”looters” med intervjuer av militära och polisiära
företrädare som i studios långt ifrån förödelsen beklagade sig över att det
i ruinerna uppstått laglöshet, och att man tvingades skjuta för att få stopp
på ”plundringen”. Under förevändningen att laglöshet rådde och att det var
för farligt för räddningsarbetare att vara i New Orleans så ställdes i
princip hela räddningsoperationen in, och istället startade en militär
operation för att säkra egendom.



Nu har det gått ett år och återuppbyggnaden har sakteligen kommit igång, men
återigen visar sig kapitalismens hänsynslöshet i New Orelans.
Bush-administrationen har nämligen beslutat att så kallade
”no-bid-contracts” ska gälla, samma system som under återuppbyggnaden av
Irak. Dessa kontrakt innebär att de företag som är inblandade i uppbyggnaden
är garanterade en viss summa i ren vinst oavsett hur mycket de spenderar.
Återuppbyggnaden av New Orleans är det största och dyraste byggprojektet i
amerikansk historia, kontrakten att få vara med och bygga upp är hårdvaluta
inom byggbranschen och det är de största företagen som vinner. Värt att
notera är att det är exakt samma företag som vunnit kontrakten i New
Orleans, som tidigare gjort förmögenheter på lukrativa kontrakt i Irak,
bl.a. familjen Bushs nära vänner i Halliburton. För att ytterligare öka
vinsten på arbetarnas bekostnad har Bush-administrationen beslutat att ta
bort den federala minimilönen från de byggföretag som vinner
upphandlingarna. Genom kontrakt som är gränslöst generösa mot byggbolagen,
flyttar Bush över enorma summor skattepengar till dessa storföretag som
uteslutande ägs av administrationens mycket nära vänner. Förlorarna blir som
vanligt folket, som snuvas på skattepengar och tvingas arbeta för mindre än
den vanliga minimilönen. De slavförhållanden som ansetts tillhöra Amerikas
mörkaste förflutna är återigen aktuella, nylanserade av en administration
som inte skyr några medel i jakt på profit.

Det kunde ha slutat där, men det är faktiskt värre än så. Tidigare bestod
New Orleans till en mycket stor del av slitna småhus, hyreslägenheter och
andra billiga boendeformer, men återuppbyggnaden gäller främst de större
villorna och ibland palatsliknande godsen. Hela stadsbilden ritas om och i
den nya staden finns det ingen plats för de tusentals fattiga som just nu är
flyktingar i sitt eget land, när återuppbyggnaden är klar är de inte ens
välkomna tillbaka till sin egen stad.

Men det finns ljus i slutet av tunneln, ett år av fullständig nonchalans
från myndigheternas sida har tvingat fram ett bryskt uppvaknande av ett
tidigare slumrande motstånd. Administrationens agerande, och i
inledningsskedet även brist på agerande har tydliggjort de klyftor som länge
funnits  men som under årens lopp kamouflerats bort. Klyftor i villkoren
mellan svarta och vita, fattiga och rika. Afroamerikansk arbetarklass i
allmänhet, och de som bor i New Orleans i synnerhet har starka traditioner
av motstånd och självorganisering, något som syns tydligt i spåren efter
Kartina. Allt fler går samman, kvarter efter kvarter och förort efter
förort, och kräver förändring.

”George Bush does not care about black people.” Kanye West.