[080715] 100 år sedan Amaltheabomben

Natten mellan fredagen den 11 och lördagen den 12 juli så var det exakt hundra år sedan Anton Nilsson rodde ut till strejkbrytarskeppet Amalthea och placerade ut sin historiska bomb. Detta uppmärksammades förstås av Stockholms frihetliga socialister med en minnesmanifestation på Skogskyrkogården där Antons aska ligger utspridd.

Under den korta minnesmanifestationen hölls två tal, ett om själva amaltheadådet och vad som föregick, som hölls av SUF Stockholm, och det andra om Anton Nilsson och hans händelserika liv, som hölls av Revolutionära Fronten. Efter det skedde blom- och kransnedläggning.

För exakt hundra år sedan var missförhållandena i samhället än värre än de är idag. Arbetarna saknade helt och hållet makt över sina liv och möjlighet att påverka samhället. Klasskonflikterna var vilda med arbetarklassen som försökte organisera sig och kämpa för ett drägligare liv på ena sidan, och överklassen som gjorde allt för att hålla kvar sitt monopol på ägande av produktionsmedlen på andra sidan. Strejker blossade hela tiden upp och 1908 var det över 300 arbetsmarknadskonflikter i Sverige varav en majoritet var strejker. För att sänka de strejkande arbetarnas moral och kampvilja satte kapitalisterna in strejkbrytare från England i många konflikter. Dessa strejkbrytare var dock inte ”vanliga” strejkbrytare som gick in och gjorde de strejkande arbetarnas yrke, utan de var insatta för att bråka och ställa till kaos i de områden där det pågick strejker.

Det var sådana strejkbrytare som 1907 knivhögg två personer i Norrköping och det var sådana strejkbrytare som öppnade eld mot Anton Nilsson och hans kamrater i ungsocialisterna under en strejk för hamnarbetarna i Malmö. Efter skottlossningen bestämde sig Anton Nilsson tillsammans med Algot Rosberg och Alfred Stern att det var dags att slå tillbaka.

Man stal två kilo dynamit från ett bygge i närheten och byggde sin bomb. Natten mot den 12 juli 1908 rodde Anton Nilsson ut mot strejkbrytarskeppet. Han lyckades ta sig fram osedd och placerade sin hemmabyggda bomb på skrovet. När bomben briserade dödades en svartfot och ytterliggare 23 skadades.

Anton Nilsson greps dagen efter i Malmö hamn på väg att fly över till Danmark. Snabbt greps Alfred Stern och Algot Rosberg också, flera andra som också varit mer eller mindre inblandade i dådet greps kort därefter. Anton Nilsson och Algot Rosberg dömdes till döden medan Alfred Stern dömdes till livstids straffarbete. Domarna mötte starka protester från hela arbetarrörelsen och till slut bytte man ut Antons och Algots dödsstraff mot livstids fängelse. Arbetarklassen var dock inte nöjd med det heller utan drev kravet att deras hjältar skulle friges. Det var inte bara i Sverige som amaltheamännen uppmärksammats utan även tunga internationella namn krävde deras frigivelse, bland annat Joe Hill i USA.

På första maj 1917 tågade drygt 11.000 arbetare mot fängelset i Härnösand där Anton Nilsson hölls fången med kravet att deras kamrat omedelbart skulle friges (värt att nämna är att Härnösand vid den här tidpunkten endast hade runt 8.000 invånare). Maskingevärsbeväpnade vakter fick order om att skjuta alla som försökte ta sig in eller ut ur fängelset, så de obeväpnade arbetarna fick stanna utanför murarna den här gången. Den socialdemokratiska regeringen insåg dock att de omöjligt skulle kunna hålla Anton Nilsson och hans kamrater i fångenskap mycket längre då detta höll på att radikalisera arbetarklassen. Man var helt enkelt orolig att de svenska arbetarna skulle följa de ryskas exempel och störta borgarklassen i en revolution. Kort efter fritagningsförsöket frigavs amaltheamännen. Anton Nilsson tackade genom att omedelbart utbilda sig till pilot och åka över till Ryssland för att ta värvning inom flygvapnet. Väl där blev han kapten under Lev Trotskijs befäl, han tilldelades senare medalj av den samme för sina insatser för Sovjet. Han träffade under sin tid i Sovjet många utav de tongivande socialister som än idag påverkar vår kamp, han åt middag med Lenin, skakade hand med Stalin och umgicks flitigt med Alexandra Kollontay. Strax innan sin hemresa till Sverige träffade han även Peter Kropoktin som redan här då visade sitt missnöje med hur revolutionen hade gått och ska ha sagt ”är det något bolsjevikerna har lärt oss, så är det hur man inte ska genomföra en revolution”. Senare i livet omvärderade Anton sin syn på Sovjetunionen, speciellt efter att Stalin hade kommit till makten.

Efter att ha kommit hem till Sverige organiserade sig Anton Nilsson i svensk kommunistiska partiet SKP, för att senare byta till Kommunistpartiet Marxist Leninisterna revolutionärerna, KPML(r), och slutligen bli medlem och aktiv inom vänsterpartiet kommunisterna VPK. Anton Nilsson kämpade hela sitt liv för socialismens sak och arbetarklassen befrielse, han rymde bland annat från Södersjukhuset i Stockholm 89 år gammal för att hålla tal på ABF. Anton var ett föredöme för alla oss som vill slåss för ett socialistiskt samhälle fritt från en utsugande överklass. Anton Nilsson avled senildement i Enskede år 1989.

I fredags den 11 juli avtäckte Malmö stad ett minnesmonument över Amalthea, inte för att hedra de ungsocialister som slogs för våra rättigheter, utan för den klassförrädare som omkom av deras bomb. Denna arbetarfientliga gest visar att de styrande i Sverige precis som för 100 år sedan då kungen kom och hälsade på de skadade strejkbrytarna på sjukhuset stödjer de åtgärder som kapitalisterna mer än gärna vidtar för att krossa motstånd från arbetare.

Vi samlades i egenskap av kämpande socialister för att minnas amaltheamännen och vad de gjorde för vår klass. Anton och hans kamrater visade på ett föredömligt sätt vikten av att gå från ord till handling i konflikterna som då som nu uppkommer i klassamhället. Vi lär oss av vår historia, vi minns Amalthea!

- Redaktionen