[090202] Ekonomiska krisen stärker högern

Krisen som sveper över Europa börjar nu skapa utrymmen för högerextrema populistpartier att vinna mark. Med den höjda arbetslösheten, de sänkta sociala villkoren och den ekonomiska osäkerheten har traditionella rekryteringsytor för mer högerextrema organisationer börjat visa sig i fackliga verksamheter över Europa.

Ett stort skäl till detta är att vissa arbetsköpare och företag konsekvent har avvisat den i regel mer organiserade och stridbara inhemska arbetskraften och istället riktat in sig på att anställa utländsk arbetskraft och nyanlända invandrare, vilket erbjuder varken samma fackliga stridbarhet eller krav på levnadsstandard.

Detta har resulterat i att flera fackföreningar, framförallt inom byggnadsbranschen runtomkring i Europa, har börjat vända sig emot delvis företagens profithungriga och rasistiska taktik men även de arbetare som lockats av erbjudandet att arbeta billigare, vilket på vissa ställen har varit rent strejkbryteri. Tyvärr har fackföreningarna även spelat på arbetarnas nationalitet, och inte bara det faktum att de är svartfötter. Något som inte minst underlättar för de marginaliserade högerkrafterna i BNP som nu förbereder sig att storsatsa bland de förbannade arbetarna.

Ett tydligt exempel på hur situationen har urartat, och den problematik marknadsekonomin och kapitalismen leder till, skedde nyligen i England.

Den 30:e januari bröt en vild strejk ut bland energiarbetare i Lindsey. Ilskan riktade sig främst mot att företaget har inriktat sig på att anställa utländsk arbetskraft för att få fram en lönedumpning. Tidigare i veckan hade även företaget sålt iväg delar av produktionen till Italien.

Facket gick ut i uttalande efter den vilda strejken där de hävdar att "företaget har exkluderat engelsmän från anställningar och skeppat delar av verksamheten utomlands". Vidare kritiserar facket Gordon Brown för att inte ha hållit det löfte han gav fackförbunden 2007 när han lovade "arbete till engelsmän" ("British Jobs to British Workers").

På fredagen samlades 1000 arga demonstranter på fackets uppmaning med skyltar med texten "Sätt engelsmännen i första hand!" utanför den oljeterminal där företaget enbart anställer utländsk arbetskraft. Där kallade facket till ett möte för deltagarna för att fortsätta diskussionen om hur situationen ser ut under krisen, bland annat så har krisen utökat antalet till arbetslösa till ungefär 2 miljoner. Ett faktum som har lett till att ungefär hälften av brittiska arbetare idag fruktar att förlora sin jobb under 2009, vilket färsk statistisk visar.

Samma dag spred sig den vilda strejken, hundratals lämnade sina arbetsplatser i Grangemouth (Skottland), 300 arbetare demonstrerade vid en kemisk fabrik i Teesside och ytterligare 50 lämnade sina arbetsplatser i Wales.

Facket kommenterade händelserna med "Det som händer nu i Lindsey händer på två eller tre eller ännu fler arbetsplatser över hela landet". De fortsatte "Det handlar inte om den utländska arbeskraften. Det handlar om att vissa av de här företagen...säger att de exklusivt vill neka brittiska arbetare, de kommer inte överlägga om att anställa brittiska arbetare överhuvudtaget".

Vidare uppmanade talesmannen till Gordon Brown att sätta stopp för företagen, som kan bryta mot europeisk lag. Han sa även att planerna framöver är att sätta ihop en nationell organisering med mål att sprida protesterna över hela Europa.

Som socialister står vi alltid på arbetarklassens sida. De brittiska arbetarna i det specifika fallet ovanför kritiserar helt korrekt sin ledning och arbetsköpare som, väl medveten om konsekvenserna, använder en rasistisk taktik för att både splittra sina arbetare likaväl som att underminera kraven på rätten till arbete i hopp om att den ska övergå till en högerpopulistisk fråga (och därför ställas utanför vänsterintiativ i frågan). De brittiska arbetarna är också helt korrekt ute när de vänder sig emot de arbetare som trots sin vetskap om företagets politik, och den vilda strejk som nu sker, ändå accepterar företagets policy och arbetar. I alla fall, oavsett politisk problematik, är detta strejkbryteri - och är det värsta som arbetare man kan göra mot någon annan arbetare.

Problematiken är dock värre än så, dessa företag som antar en policy om etnisk diskriminering spelar rakt i händerna på en högerrörelse som länge varit marginaliserad. Vänstern internationellt har misslyckats och har idag inte samma möjligheter som förut att med kraft bemöta den populistiska linjen som bl.a. BNP står för. Detta beror även på att vänstern blivit ryggradslös om det rör frågor som på papperet kan te sig kontroversiella. Detta har gjort ett avtryck i fackföreningsrörelsen, som i repeterande fall har använt sig av en snarlik rasistisk jargong istället för att fokusera på det väsentliga.

Resultatet är därför en katastrof för arbetarklassen och socialismen. Det som har serverats nu är en smörgåstårta för de organisationer som strävar efter rashat och segregering mellan arbetare.

I dagsläget finns det bara två vinnare av den situation som nu börjar sprida sig över Europa. Den ena är naturligtvis kapitalisterna, som med billigare arbetskraft och svagare fackorganisering, kan höja sin profit. De andra är de högerextrema och rasistiska organisationer som i det politiska vakuum som skapats efter att vänstern försvagats får ett frirum att arbeta i. Utan tvekan kommer BNP kamma hem sympatier och nya medlemmar hos arbetarna som nu går i kamp mot sitt företag, delvis för att även BNP i likhet med många andra semifascistiska organisationer idag har antagit en vänsteranstruken retorik som tidigare var exklusiv för vänsterrörelsen. Trots denna vänsteranstrukna retorik så är det inget annat än just retorik, de högerpopulistiska partierna vet mycket väl hur situationen ser ut. Det nyliberalerna tjänar på i profit tjänar dom i politiska framgångar. Att de skulle bekämpa liberalerna är inget annat än orealistisk propaganda och faller platt om man studerar både deras arbetsmarknadspolitik och inställning mot arbetarklassens organiseringsformer.

Den stora förloraren är först och främst arbetarna, som antagligen kommer få reprimander för sin kamp, och kastas ut i krisens arbetslöshet och det nyliberala elitsamhället. En situation som BNP knappast har intresse att göra något åt, utan snarare kommer utnyttja till politiska fördelar för att spinna vidare på sin politiska taktik att ställa arbetare mot arbetare - istället mot de företag som använder sig av rasism för att betrygga sin penningpung. Den största förloraren är utan tvekan den socialistiska rörelsen och arbetarklassen.

Detta enskilda exempel pekar även på fackföreningarnas fallande inflytande på arbetsmarknaden, och hur dessa är oförmögna att mobilisera internt för att bekämpa både profithungriga företag, det politiska vakuumet och i slutändan segregationen som råder mellan olika nationaliteter och etniska grupper i Europa.

Den enda vägen ur dessa scenarion är självklar. Kampen mot dessa företag måste fortsätta, strejkbrytarna måste stoppas och alla försök från högerextremt håll att vrida debatten från konkreta levnadsvillkor och konflikten i fråga till att skapa en etnisk dimension måste stoppas. I synnerhet är det kritiskt att man lyckas göra det när striden står som värst mellan strejkande arbetare och svartfötter.

Detta är facken idag oförmögna till, delvis för att de är försäkringskassor, och delvis för att de inte är politiska organ med socialistiska strävanden. Utöver dessa enkla saker så faller mycket av skulden till en eventuell framtida framgång för Europas högerextrema rörelser i sådana här konflikter på vänstern själv. Med en vänster som är oförmögen att erkänna att vissa arbetsplatskonflikter kan ha en ingrediens av etnisk eller nationell konflikt, och problematiken som detta medföljer, så kommer vänstern inte leverera mer än tomma klyschor och arkivbilder från 70-talet. Fackföreningar, likaväl som de vänsterpolitiska partierna, är politiskt omogna att hantera problemet på ett snyggt sätt.

Vad som behövs är att lämna fackföreningspolitiken helt och hållet. De har visat sig vara organ främst för staten, de har visat sig ha utvecklats till försäkringskassor, de har visat sig oförmögna och omogna att kunna hantera politiska kriser och de har i de allra främsta fall även visat sig vara toppstyrda socialdemokratiska maktredskap som mer än en gång under historien motverkat alla spontana arbetaruppror. Fackföreningsrörelsen, denna koloss som stod till grund för arbetarrörelsen, är idag inget annat än en belastning för oss arbetare som strävar efter socialism. En koloss vi springer till under kris, men som sällan gör något åt den eller ens förklarar den.

Vi måste bygga alternativen, vi måste bygga arbetarkommittéer och råd som vi själva, vi arbetare, styr och som politiskt skolar sig för att kunna hantera de nya taktiker som företagen skapar i det globaliserade samhället. Vi måste återinföra den politiska aspekten av arbetarkampen. Bara då kan man lösa situationen som de engelska arbetarna ställs inför med ett godkänt resultat som gynnar de strejkande arbetarna, sätter stopp för strejkbryteriet och effektivt kan genomskåda och motarbeta företagens och högerextremisternas försök att avancera i det vakuum som fackföreningsrörelsen efterlämnat och partivänstern skapat.

Det kommer vara en tidsfråga tills företag och nyliberala tankesmedjor även här i Sverige kommer försöka sig på att använda sig av rasistiska taktiker för att säkra sin profit och försvaga arbetarrörelsen, inte bara i kapitalismens återkommande kriser, utan i "vanliga" arbetskonflikter. Detta kommer spela SD i händerna likaväl som de extremare avarterna av högerextremism.

Man kan redan i förväg konstatera att den svenska socialdemokratin står oförberedd för ett sådant scenario, likaväl som partivänstern. EU kommer, som vi vet med Laval-domen i åtanke, bidra stort till att skynda på denna process. Vi ställs inför en period där arbetarrörelsen kommer pressas tillbaka hårt, och kampen mot högern intensifieras.

Det är på allvar dags att vi i den del av vänstern som fortfarande har arbetarklassens intressen och arbetarmakten i fokus förbereder oss på den striden.



- Spartacus